MENY
Jag är en tjej på 14 höstar som fyllde år härom veckan. Folk frågade mig hur det kändes att vara fjorton och jag svarade att det kändes bra och att jag kände mig mycket mognare och äldre än innan för det är så man ska svara, men helt ärligt, hur mycket har egentligen förändrats på en dag? Inte mycket… Jag menar inte att jag inte har förändrats sedan jag fyllde 13 och jag vill verkligen inte låta bitter eller så, men en dag har inte precis stärkt eller sänkt mig som person och det var inte som att jag vaknade upp på morgonen och kände mig annorlunda. Jag tror att jag man succesivt blir klokare samtidigt som man får fler bekymmer på ett år.
T.ex. har jag, genom att börja åttan och genom att vara ett kontrollfreak, börjat tänka på gymnasiet. Akta er för detta fenomen, det är till för att förvirra och skapa stress(jag skriver från egen erfarenhet). Visste ni att man måste veta vad man vill göra i resten av sitt liv innan man väljer gymnasium? Det gjorde inte jag… Jag försöker förtvivlat komma underfund med vilken linje jag vill gå(lutar åt samhällshållet för den som vill veta), vilken skola som verkar bra genom att jämföra antal elever, olika lokaler, vart skolan ligger och antagningspoäng(helt omöjligt), se till att hålla mina betyg uppe så att jag kan komma in på en bra skola och se till att linjen jag vill gå ger mig tillräckligt med möjligheter inför framtiden vilket är lite jobbigt när man vill bli allt. Trots att det är ett och ett halvt år kvar är jag helt borta i "gymnasium träsket" och jag känner mig ganska vilsen men också otroligt förväntansfull. Det är ju gymnasiet! Det är första steget mot att bli vuxen och gå på universitetet och jobba och resa runt i världen. Det ska bli kul att träffa nya människor men tråkigt att inte var med mina klasskompisar.
På tal om klasskompisar (känner hur detta inlägg spårar ur men ändå) så har jag bytt skola. Det var ganska stökigt på min förra skola men nu känns det faktiskt väldigt bra. Redan första dagen fick jag vänner, jag blev inte kallad nörd och hela min klass var väldigt välkomnande. Jag var väldigt nervös i början men efter ett tag blev jag lite mer bekväm. Det finns många udda människor i min klass vilket jag älskar! Varför inte slå på stort och bara vara sig själv? Det enda med min skola som är lite negativt är att det är en snobbskola om man nu får säga så. Med det menar jag att det går många rikemansbarn där vilket, i sig, inte är något fel men det är synd när halva skolan har likadana märkeskläder och de blonda tjejerna har förlorat sin egen stil och gått med i det gemensamma skrattet som jag och mina vänner kallar dem. De, och deras skratt för den delen, känns liksom inte äkta vilket är synd och snacket handlar mycket handlar om pengar. Vad är grejen med att täcka sina läppar med vitt klet egentligen? Och snälla sluta med push-upp till hakan. Killarna har liksom fått för sig att för att de har pengar så kan de göra vad de vill och något slags system, där de med mest pengar är populärast och de med mindre inte blir lika uppskattade, finns.
Utöver det där, älskar jag min skola, mina vänner (som på min födelsedag var söta nog att komma till skolan en halvtimme tidigare för att vänta på mig där med en nybakad muffins, ett tänt tårtljus, presenter, ballonger och en ful bild på mig med texten: Grattis på födelsedagen! skrivet på mitt skåp), att vara 14 och jag är villig att acceptera hens välvilja vid uppfinnandet av gymnasium. Det är förvirrande men det ska nog gå bra – i värsta fall kan jag ju plugga hela mitt liv(har hört att man kan läsa om till något annat om man ändrar sig). Tack för att ni orkade läsa igenom denna lite halvflummiga text om en fjortonårings tankar.
17